Jag vet att det finns många övertygade feminister inom akademierna och på universiteten men var är ni nu? Ni måste ju upp på barrikaderna när kritiken haglar. Ni måste inte nödvändigtvis hylla SCUM-manifestet men ni måste försvara de vetenskapliga landvinningar som har gjorts. Ni måste förklara vad genusvetenskap är för något och hur forskning och fakta är oumbärliga ingredienser i ett samhällspolitiskt arbete som ska utveckla demokratin. Ni måste ta strid för kunskapen och höja den intellektuella nivån på den debatt som snart har infantiliserats så till den milda grad att feminismen reducerats till en privat åsikt i stället för en ideologiskt självständig analys av samhällets maktförhållanden. Ni måste fördriva föraktet för feminismen som ett kunskapsområde. Ni har en uppgift här, en utmaning som ni måste ta! Den tredje uppgiften heter det väl, när universitet och högskolor ska kommunicera sin forskning till allmänheten. Ni har en plattform att stå på.

Jag bryr mig faktiskt inte om vilka olika institutionella eller politiska plattformar ni har men jag vill att ni som feminister höjer rösten. Ju fler vi är som pratar om feminismen desto bättre blir debatten. Vi behöver återta problemformuleringsinitiativet, som det så vackert heter. Politisera frågor som andra menar är privata. Tala om makt och struktur när andra hävdar att det ”fria valet”. Tala i termer av demokrati när andra envisas med att prata om ”kvinnofrågor”. Vi ska alltså ta Roland Poirier Martinssons uppmaning på allvar. Vi ska bryta tystnaden. Vi ska tala om feminismen.